Låt oss prata om Ursula ”Zensursula” von der Leyen, levande bevis på att man kan misslyckas sig hela vägen till toppen, bara man har rätt efternamn i passet.
Det är ju faktiskt inspirerande. Tänk att vakna upp vid 45 års ålder, helt utan politisk erfarenhet, och tänka: ”Äsch, jag ska nog bli minister idag”. För oss vanliga dödliga krävs det blod, svett och tårar, men för lilla Ursula räckte det med att pappa Ernst Albrecht var en CDU-höjdare och att familjekompisen Christian Wulff kände för att göra en tjänst. Det är vad de kallar ”meriter” i finrummen, vi andra kallar det svågerpolitik deluxe. En kometkarriär byggd på pappas telefonbok.
Och vilka ”framgångar” sen! Vem kan glömma när hon fick smeknamnet ‘Zensursula’? Hennes briljanta idé för att stoppa barnporr på nätet var inte att radera den (för det vore ju för jobbigt), utan att sätta upp en liten digital varningsskylt framför. Lite som att hänga en gardin framför en husbrand och låtsas som att det inte brinner. Genialiskt.
Men kronan på verket är ändå hennes tid som försvarsminister. Hon fick uppdraget att fixa Bundeswehrs materialbrist. Resultatet? Efter sex år hade hon lyckats bränna miljarder på dyra konsultkompisar (som Alexander Müller mycket riktigt påpekade), medan tyska soldater fortfarande övade med kvastskaft för att de saknade gevär. Hans-Peter Bartels konstaterade torrt, att inget blivit bättre, men vad gör väl det när ens polare fått fakturera miljoner?
Och vad gör EU när man har en minister som totalhavererat på hemmaplan och lämnat försvaret i ruiner? Man ger henne sparken… uppåt! Att hon nominerades till ordförande för EU-kommissionen kom som en ”stor överraskning” för alla som trodde att kompetens spelade roll, och hon har gått från klarhet till klarhet var hennes kompetens sitter, i den ena hjärnceller ( hon hade två ) som inte är på rymmen. För oss andra var det bara ännu en dag i Bryssel-fabriken: Ju mer du klantar dig, desto högre lön och finare titel får du. Grattis Europa!”
Observatören! 