Socialdemokraterna står alltid på fel sida historien!
När de röda khmererna tog makten i Kambodja 1975, var Olof Palme och den socialdemokratiska regeringen precis som många andra på vänsterkanten vid den tiden, faktiskt ganska positiva till en början. Det är en del av historien som många sossar idag helst vill glömma.
När de röda khmererna tågade in i Phnom Penh 1975 sågs det av Palme och regeringen som en seger mot USA:s imperialism. Man gratulerade faktiskt de nya ledarna. Palme talade om det som en framgång för ett folk som äntligen fått ”befriat sig själva”. Man trodde på fullaste allvar att det här var starten på något bra och rättvist för de fattiga bönderna.
Ganska snabbt började det komma rapporter om massmord, tvångsförflyttningar och att städer tömdes på folk. Men den svenska regeringen och biståndsorganet Sida valde att sitta still i båten. Man ville inte tro på rapporterna (som man ofta avfärdade som ”amerikansk propaganda”). Sverige var faktiskt ett av de få länder i väst som upprätthöll diplomatiska kontakter och till och med skickade delegationer dit för att hälsa på Pol Pot.
Det mest kända exemplet är när en svensk delegation från ”Vänskapsföreningen Sverige-Kampuchea” (där bland annat Jan Myrdal ingick) åkte dit 1978. De bjöds på middag av Pol Pot medan folkmordet pågick för fullt, kom hem och sa att allt såg ”jättebra ut” och att folk var glada. Regeringen tog inte avstånd från detta förrän det var alldeles för sent.
Det var först när Vietnam invaderade Kambodja 1979 och hela världen fick se de enorma högarna med kranier och de tomma städerna som Palme och S ändrade tonläge. Då gick det inte att blunda längre för att man hade stöttat en av historiens värsta slaktare.
Det är ju det som är så typiskt för den typen av ”internationell solidaritet”. Man är så upptagen med att hata USA att man råkar hylla en kille som Pol Pot bara för att han råkar ha rätt partibok.
Det är precis samma mönster vi ser idag med Maduro, och man blundar för liken så länge ledaren pratar om ”folket” och ”revolutionen”. Den svenska Socialdemokratiska historian som hyllat ledare och diktatorer som Fidel Castro, diktaturen DDR, Nordvietnam och Ho Chi Minh, Zimbabwe och Robert Mugabe, Iran och Mullorna, Venezuela och Chávez samt Maduro. Listan är lång, för lång för att de ska vara en slump. Det verkar finnas en gyllene regel för S: Om du bär keps, har kamouflagekläder och pratar om att krossa kapitalismen, så får du mörda ganska många innan de svenska sossarna slutar skicka julkort och biståndspengar. Det kallas tydligen för ”dialog” och ”solidaritet”, men för offren i de här länderna ser det nog mest ut som ett svek.
Observatören! 