Välkommen till sagan om Gudrun, som började sin bana i VPK (Vänsterpartiet Kommunisterna), ni vet, på den gamla goda tiden när man inte ens försökte dölja att man tyckte att Sovjetunionen var en hyllningsvärd förebild. Under 90-talet lyckades hon med det omöjliga, att få folk att glömma bort att hennes parti nyss velat avskaffa äganderätten.
Hon ledde Vänsterpartiet till rekordnoteringar. Problemet var bara att partiet handlade 100% om Gudrun och 0% om hållbar politik. Så fort hon inte var i bild kom de gamla betongkommunisterna fram ur hörnen igen. Det är ju rörande hur hon lyckades sälja in socialism som en mysig fika, samtidigt som hon själv snart skulle visa att ”gemensamt ansvar” för statskassan inte direkt gällde hennes egna deklarationer.
Skatt, är för pöbeln, inte för mig!
Det här är kanske hennes mest lysande merit. Som ledare för ett parti som älskar höga skatter mer än livet självt, åkte hon fast för att ha försökt fuska med skatten. Hon försökte göra avdrag för resor och representation som hon aldrig betalat för själv. Det är ju klassisk vänsterlogik i sin ädlaste form: Skatterna ska vara skyhöga så att vi kan ”dela på allt”, men när det kommer till Gudruns egna pengar? Nej, då är hon plötsligt en hängiven anhängare av extremt låga skatter och kreativa avdrag. Att hon tvingades avgå 2003 som partiledare var förstås bara en ”bagatell”.
Vi minns alla de personliga problemen. Det mest kända är när hon, i ett tillstånd av betydande berusning, råkade använda golvet på biografen Rio som toalett. En tragisk händelse, absolut, men det visar också på den där speciella vänsterimmuniteten. Hade en högerpolitiker gjort samma sak hade karriären varit över på tre sekunder, men för Gudrun blev det en språngbräda för att prata om ”sjukdom” och ”mänsklighet”. Att kissa på en offentlig plats är tydligen bara ett tecken på en ”djup och komplex personlighet” så länge man har rätt partibok.
Under Vänsterpartiets kongress 2002 höll hon sitt mest berömda tal där hon jämförde svenska män med Talibanerna. Diskrimineringen och förtrycket ser olika ut beroende på var vi befinner oss. Men det är samma mönster, samma struktur, samma funktion som i Afghanistan. Ja, för det är ju exakt samma sak att sitta i en bostadsrätt på Södermalm och diskutera vem som ska ta ut soporna, som att leva under en regim som stenar kvinnor till döds på fotbollsplaner. Den typen av verklighetsförankring kräver verkligen en helt egen sorts ”genialitet”.
När Vänsterpartiet blev för trångt startade hon Fi. Där tog hon identitetspolitiken till helt nya, absurda höjder.
För att protestera mot löneskillnader bestämde hon sig för att bränna upp 100 000 kronor i kontanter i Visby.
Istället för att ge pengarna till kvinnojourer eller fattiga ensamstående mammor, de som hon påstår sig kämpa för, valde hon att bokstavligen elda upp dem för ett PR-trick. Det säger egentligen allt man behöver veta om Poserandet framför kameran är alltid viktigare än att faktiskt hjälpa någon.
Hon föreslog också en särskild ”man-skatt”, en kollektiv bestraffning där alla män skulle betala för våld i nära relationer. Om en person gör fel, ska hälften av befolkningen betala böter baserat på vad de har mellan benen. Det är ju en fantastisk rättsprincip! Varför stanna där? Vi kan väl införa en ”bilistskatt” för alla som kör bil så fort någon krockar, eller en ”politiker-skatt” varje gång en socialist ljuger? Fast då skulle väl Gudrun bli helt ruinerad.
Sammanfattningsvis: Gudrun Schymans politiska liv är en kavalkad av att peka med hela handen mot andra, medan hon själv trixar med skatten, eldar upp pengar och jämför svensson-pappor med religiösa terrorister. Hon är en pajas i dyra märkeskläder som lever på att sälja indignation till folk som är för unga för att minnas hennes kommunistiska rötter.
Sist men inte minst, vem kan väl glömma hennes bejublade framträdande i SVT som dirigent, där det är direkt hjärtvärmande att se hur hon med fast hand leder de små liven i sånger som hyllar den stora kamraten Stalin. Ingenting skriker ”pedagogisk framtid” som att lära barn att sjunga diktatorns lov. Det här klippet har visats i SVT-dokumentärer otaliga gånger för att påminna oss om att Gudrun inte alltid var ”feministisk initiativtagare” utan började karriären med lite mer… auktoritär skönsång. https://www.youtube.com/watch?v=VAzq_vXz3p0&t=2s
Observatören! 